I mitt Facebook-flöde ser jag ett inlägg som hyllar en ukrainsk pojkes agerande. Han är 13 år gammal och har just tagit medalj i en internationell karatetävling för barn. Ett kort filmklipp från prisceremonin visar hur pojken demonstrativt vägrar ställa upp på fotografering tillsammans med de andra medaljörerna, eftersom segraren är ryss (förvisso tävlande under neutral flagg). Filmsekvensen kompletteras med en pålagd textremsa där det står ”inga foton med terrorister”.
Klippet – som först publicerades på en ukrainsk karateorganisations Instagramkonto – har blivit viralt och skapat massmedial uppmärksamhet i Ukraina, och även fått stor spridning internationellt, inklusive i Sverige. Här gillas det aktivt av personer som är engagerade för Ukrainas sak.
I kommentarsfältet till det ukrainska ursprungsinlägget ser jag hundratals kommentarer, de flesta av entusiastiska ukrainare som uttrycker stolthet över pojkens principfasta hållning. Men så stöter jag också på en annan kommentar. Det är en portugisisk ungdomsledare i karate som berättar att den ryske pojken sedan tre år tillbaka bor i Portugal och tränar hos honom, och att pojkens familj inte alls stödjer det ryska angreppskriget mot Ukraina.
Det hela får mig att fundera på vad kriget gör med oss människor. Hur det påverkar vårt sätt att tänka och reagera.
Jag vill understryka att jag absolut inte klandrar eller kritiserar den ukrainske pojken. Hans uppenbara hat mot allt ryskt är fullt förståeligt, med tanke på vad han och hans hemland utsatts för, och lika förståeligt är det uttryck som detta hat tar sig i den aktuella situationen. Detsamma gäller förstås många andra ukrainare. Det är det som kriget gör med dem som blivit brutalt angripna, tänker jag. Det – på goda grunder – upplevda existentiella hotet ger inte utrymme för nyanser. Men detta faktum betyder likväl inte att agerandet är något önskvärt eller positivt i sig.
Jag anser att vi som är privilegierade nog att inte vara direkt inblandade i kriget har ett ansvar här. Att inte låta det pågående kriget hindra oss från att tänka nyanserat. Att inte betrakta allt ryskt som fientligt per definition. Att visa medkänsla, empati och förståelse för hatet som ukrainare självklart känner, men inte bejaka och reproducera detta hat. Vi bör kunna stötta Ukraina utan att bidra till att oskyldiga 13-åriga barn terroriststämplas bara för att de råkat födas som ryska medborgare.
Människorättsanfallaren 