Jag har under många år identifierat mig själv som människorättsförsvarare och i olika sammanhang arbetat för att värna respekten för de mänskliga rättigheterna, med särskilt fokus på Östeuropa.
Mänskliga rättigheter har länge haft en positiv klang inom svensk politik, tvärs över partigränserna. Regeringar av olika färg har till exempel gärna stoltserat med ett uttalat människorättsengagemang i utrikesdeklarationer, regeringsförklaringar och allehanda styrdokument.
Att verka för mänskliga rättigheter i Östeuropa har också av de flesta aktörer i den svenska samhällsdebatten välkomnats och setts som angeläget. Inom ramen för mitt tidigare engagemang i främst Östgruppen hade jag visserligen återkommande anledning att kritisera sittande regerings förda utrikes- eller biståndspolitik utifrån just ett människorättsperspektiv. Men oftast gick kritiken helt enkelt ut på att den aktuella politiken i praktiken inte i tillräcklig utsträckning levde upp till ansvariga politikers löften om att prioritera de mänskliga rättigheterna. Vi påminde om gjorda utfästelser och uppmanade regeringar att omvandla de vackra orden till praktisk handling. Men i grunden var vi till stor del överens i vår hållning gentemot exempelvis Ryssland och Belarus, och utgångspunkten för denna samsyn stod huvudsakligen att finna i folkrätten, särskilt i FN:s människorättskonventioner. Samma folkrätt hade också en självklar auktoritet inom inrikespolitiken, även om vissa brister förekom också i Sverige.
Efter dels Rysslands folkrättsvidriga angrepp på Ukraina i februari 2022, dels det svenska regeringsskiftet under hösten samma år – som plötsligt gav Sverigedemokraterna (SD) ett stort inflytande över svensk politik – upplever jag dock att scenen har förändrats drastiskt. Det angelägna stödet för Ukraina har i det offentliga samtalet till viss del lämnat sin ursprungliga folkrättsliga grund och åtföljs nu hos tongivande aktörer ofta av uttryck för ignorans av de mänskliga rättigheterna och förslag som står i direkt strid med folkrätten. Och inrikespolitiskt innebär en del av Tidö-partiernas reformer och ändrade lagstiftning en klar försämring av respekten för de mänskliga rättigheterna på flera områden, i vissa fall med mer eller mindre tydliga rasistiska motiv.
De mänskliga rättigheterna håller alltså på att sättas på undantag. Och jag tror att vi som inte är nöjda med den utvecklingen behöver göra en offensiv satsning för att åter stärka deras status. Vi behöver bli människorättsanfallare, flytta fram positionerna och driva på för de mänskliga rättigheterna! Och vi får därvid inte rädas konflikter. I en politisk situation och ett samhällstillstånd där de mänskliga rättigheterna ignoreras och kränks måste vi kanske till och med skapa nya konflikter för att uppmärksamma behovet av förändring. Inte aggressivt på något sätt, utan lugnt, sakligt och respektfullt, med ickevåldsliga medel. Men samtidigt utan att vackla i vårt ställningstagande.
Människorättsanfallaren 