Det poppar nu upp förslag om att Sverige – mot bakgrund av världsläget – bör ta fram egna kärnvapen.
Då kan det vara värt att påpeka att såväl användning av som hot om användning av kärnvapen är oförenligt med folkrätten. Så om vi i Sverige fortfarande har ambitionen att respektera folkrätten så är det uteslutet att skaffa kärnvapen. Vi är också bundna av icke-spridningsavtalet, som vi endast kan lämna om det godkänns av FN:s säkerhetsråd. Alternativet är att göra som Nordkorea, som helt sonika struntar i det aktuella avtalet. Men det är väl knappast en god förebild, eller?
Bakgrunden till dessa folkrättsliga hinder är förstås att kärnvapen är så fruktansvärda att de helt enkelt inte får användas om vi vill ha vår värld kvar.
Nu heter det ju att kärnvapnens funktion ligger i något slags avskräckning, snarare än användning. Men avskräckningens effektivitet bygger i sin tur på trovärdigheten i hotet om användning. De kärnvapenförsedda staterna måste alltså betrakta sin motpart som så galen och irrationell att den är beredd att använda kärnvapen och förstöra både sig själv och alla andra på kuppen, men samtidigt som så klok och rationell att den låter sig avskräckas från användning just för att inte själv gå under tillsammans med resten av världen.
Också jag känner oro inför världsläget. Men att flera opinionsbildare nu ser svensk anskaffning av kärnvapen som en tänkbar väg framåt i denna situation gör mig inte ett dugg lugnare, utan istället mycket mer orolig.
Människorättsanfallaren 